ärr.

jag upptäckte när jag duchade att mina ärr på ett knä var röda.. vid närmare inspecktion, gjorde jag en upptäckt... att ärret jag fick sy är knappt synligt längre.. man måste veta vart det är och ha bra syn.. då ser man ett liiitet vitt streck, och det andra strecket (det blev ett V, tillsammans) är som bortblåst... och de två ärren som var under detta, det är de som nu är röda.. knepigt hur det kan bli... så det är alltså mycket bättre att sy än att tejpa, kommer leva med de andra fula ärren.. och det sydda ärret kommer nog försvinna..

tänk vad knäna ändå får ha stått ut med mitt cyklande, med mera.. cyklat omkull tre gånger + två till ärr som inget gjort åts...

första gången jag cyklade omkull, var i stan.. från mina syskons farmor hem till mamma... det kom en liten backe med några "kullar" + lös grus och jag stannade inte, fick väl panik och bromsade inte... så jag ramlade av.. och då var vägen hem till mamma knappt på började.. gick förbi fotbollsplanen, där det var fotbollsmatch.. de kollade nog på oss, för mamma hade tagit cykeln under ena armen och jag var under den andra... jag minns att mamma sa "kolla diginte i spegeln" hon ville inte att jag skulle bli rädd.. men omm an säger så till ett barn, vad tror hon barnet gör då?? joo, kollar i spegeln.. jag sa inget till mamma om det, för om hon skulle bli arg eller nått... men en lättare chock fick jag, alldeles blodig i ansiktet...

mamma ringde syster som kom hem och hjälpte henne plåstra om mig.. mamma hade egen sjukhustejp hemma som hon tejpade ihop knäet med.. sen i ansiktet var det bara att tvätta, men jag fick ett ärr under näsan oxå.. jag minns att det blev grönt, själva ärret alltså.. och ibland kan man se det även idag... och mina händer var det inte heller så mycket att göra åt mer än att tvätta, antar jag... jag har ett kort från denna tid som mamma knäppt och jag har sårskorpor i hela annsiktet :( det måste helt enkelt gjort ont...

andra gången var med frida.. vi skulle cykla till hennes plats pappa från byn.. jag skulle jaga hennes skugga från flaggan hon hade på cykeln och det resulterade i för hög fart på grus = sladd... hon sprang och hämtade ett rabarberblad, hur hon nu kom på den idéen?? hennes mamma hade inte kommit än, så vi gick ner till grannarna.. där en av döttrarna fick väcka sin mamma som hade jobbat natten... hon hade oxå sån där sjukhustejp hemma, så hon plåstrade ihop mig... och det blev sammanlagt tre stycken ärr på mitt andra knä...

den tredje gången som jag cyklade omkull var en morsdag.. samma sak igen, för hög fart på lös grus... skulle svänga upp från 86:an till gammelvägen... och de sa i brudsjön innan jag for, "ska du inte låna en cyckelhjälm??" jag tyckte nää, ful och jag ramlar väl inte... men långt hann jag inte, innan jag ramlade av... och jag tänkte under fallet "håll upp huvudet" men sen insåg jag om jag inte bromsar min fart så ramlar jag ner i diket, så då hede jag ner huvudet och jag stannade precis innan diket... lite halv smart ändå, är man... och jag hade typ hela vägen kvar, i alla fall 6 km utav 8 km.... jag satt mig på cykeln igen och fortsatte cykla min färd hem..

juu, längre jag kom på vägen desto ondare gjorde det.. jag kände hur blodet rann på knät och från hakan.. och knät blev bara mer och mer stelt, så till slut kunde jag inte böja knät som man önskar när man cyklar. det blev lite halv svårt men det gick... efter vägen bodde fridas farmor, först tänkte jag att jag skulle cykla in där och få hjälp men det var ingen bil utanför.. så jag cyklade vidare... på vägen träffade jag en klasskamrat på moppe, men nickade bara hej.... fortsatte hem... nästan hemma, så ville några små barn prata med mig, de undra vad jag hade gjort.. jag bara svara snabbt cyklat omkull och hade ingen tanke på att stanna, jag var ju ändå snart hemma.. och det gjorde som sagt bara mer och mer ont...

när jag kom hem så ringde jag frida, eller jag ville snarare åt pia som ev. kunde hjälpa mig... men inget svar... sen ringde jag lisbeth men inget svar... sen ringde jag brudsjön, och sara svarade.. hon fick springa ut och säga till pappa med flera.. medan testade jag ringa lisbeth på mobilen, hon var hos sin mamma tror jag.... alltså inte hemma.... det ringde, jag fick lägga på och svara. det var sara, de hade sagt att jag skulle skölja av såret... sprang in på toa, såg mitt "fina" sår. fick panik och kunde helt enkelt inte spola av det.. det var ett stort sår, det var liksom en skinbit borta (tyckte jag då).. ringde upp och sa att pappa skulle helt enkelt komma hem.. hon sprang ut igen..

jag ville inte sitta ensam med lite lätt panik eller jag var snarare rädd, så jag ringde mamma.. inte för att hon kunde göra nått, men ev. lugna ner mig.. och så fick jag prata.. jag har för mig att jag började grina... då ringde det, fick lägga på och svara.. det var sara som sa att de var påväg... det ringde igen, det var lisbeth som sa att hon var påväg... det ringde igen, då var det mamma... mamma hade sagt till min syster efter hon hade pratat med mig att det nog var allvarligt eftersom jag grinade. och det hände inte så ofta, eller snarare det hände aldrig...

då kom en bil.. pappa, faster och farmor... faster kollade såret och konstaterade att de fick ringa distriktssköterskan... hon tvättade av det lite i alla fall... och så undrade hon vem det var som jobbade, och enligt henne så var det en dålig person så hon skulle gömma sig när sköterskan kom.. för annars skulle faster få göra allt.... medan jag låg där på sängen i kontoret så ringde frida, och pappa svarade... han sa att jag opererades, sa att jag hade cyklat omkull. och det roliga var att hon ville att vi skulle hjälpa hennes syster att cykla, hon kunde inte cykla. sedan ville inte henns syster att jag skulle hjälpa henne nå mer (som jag ändå gjorde)...

distrikt sköterskan kom, faster gömde sig i trappen ner till källaren... sköterskan konstaterade att det behövdes sy på sjukhuset... lisbeth kom, jag antar halvt stressad... jag fick välja vilka som skulle med på sjukhuset för alla kunde inte följa med... det blev lisbeth och pappa som fick den stora äran... men lisbeth blev tvungen att åka hem med sin sytser först som satt i bilen och väntade...

vi åkte, och jag tror att pappa var nervös eller nått.. han gick igenom varenda litet skåp inne på akuten i rummet jag var på... fick tre sprutor bedövning, jag antar sån där tandläkar bedövning.. ett grönt skynke med ett hål, och hålet var där såret var... en sån där de har på sjukhusseriena.. det blev samanlagt sex stygn... och läkaren frågade om det gick bra att gå, annars skulle jag få krykor.. sen sa han att det kommer göra ondare när bedövningen släppt, men jag ville inte ha nå kryckor...

det är nu detta ärr som håller på att försvinna och det var på knäet med tre stycken ärr från tidigare, vänster knä... jaa, jag fick även ett inåt ärr på hakan.. ibland känner man ärret när man tar där men det syns i alla fall inte... och en ganska märklig sak är att det gick inge hål på byxorna jag hade.. några små hål utav grus men det är inget som syns... och på cyklen finns det inget vasst, inte så jag föll i alla fall.. så hur fick jag denna skinbit upptryckt som??? det finns ett ställe som troligtvis gjorde allt men det är inge vasst.... hmm....

så kanske folk förstår varför jag INTE cyklar... jag gick en friluftslivkurs som utgick på cykel, jag tänkte bland annat få bort min rädsla men den förvärrades bara... inte för att jag ramlade.. eller ramlade gjorde jag men inte med cykeln.. jag ramlade ner från skuleberget! påvägen ner, vid den dära grottan.. jag säger bara tur att jag hade hjälmen kvar på huvudet.. för jag slog huvudet i en sten i fallet... ena knät, och axeln blev skadad... och sedan hade jag det väldans svårt att cykla, och gå för den delen.. men jag kämpade på.. det svåraste var nog först att cykla till tältstället och sedan var det väldans svårt att ta sig i och ur tältet.. tältkompisen fick hjälpa mig... och då ramlade jag ändå på första dagen... sista dagens cykeltur cyklade jag bara halva sen lämnade jag in handduken, då fick jag åka bil istället med allas väskor.. detta resulterade i ett ärr på höger knä.. jag minns att idrottsläraren sa att det inte var någon fara.. men jag tror jag aldrig har sett större knä, enligt mamma så hade jag ganska mycket vatten i knät.. och en rolig sak är att det inte blödde ett smak.. det gick inte hål i skinet, det blödde från insidan och knät svällde enormt.. sen under läkprocesen så trycktes allt upp och det blev en sårskorpa...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0