mixan

- "Men jag har inte diabetes, och ingen jag känner heller, så jag PALLAR inte!"
- "Det var ett jäkla gnällande..!" eller
- "Jaja, det är synd om er, men tänk på de som har det värre!"

Jag har hört alla ursäkter. Flera gånger. Men det gäller inte här, du är utanför ursäktszonen. Läs nu.

Du vet ju hur man lägger en skadad person i stabilt sidoläge, eller hur? Du vet hur man gör hjärt- och lungräddning, och du kan stoppa blödningen om någon har skadat sig.
Men kanske tillhör du den onödigt stora grupp människor i Sverige som inte vet hur man hanterar ett livsfarligt lågt blodsocker?

Varje dag skördar den allt större sjukdomen diabetes sina offer i vårt avlånga land. Och varje dag väljer den ut nya individer, handplockar några stackare om dagen. Dömer dem till ett liv av evig planering, nålstick, blodsockertester och risk för framtida komplikationer. Varje dag. Detta är individer som varken har bett om eller förtjänat en kronisk livskamrat.

Nu när du ändå har kommit såhär långt ner, ska jag passa på att göra några statements kring typ 1-diabetes:

- Jag är inte allergisk mot socker. Jag både kan och får äta kakor, glass och godis.
- Nej, jag är inte överviktig, och ja, jag har nästan alltid ätit väldigt nyttigt och rört mycket på mig. Att jag drabbades hade inget med min livsstil att göra.
- Det är en insulinpump, och nej, jag kan tyvärr varken spela spel eller lyssna på musik i den...
- Nehej du, jag tänker inte gå iväg och sköta mitt stickande bara för att du "tappar aptiten". Du kan välja att titta bort, men jag kan inte välja bort mina tester och injektioner. De är skillnaden mellan liv och död för mig.
- När jag får lågt blodsocker, blir jag yr, svettig, svamlande, tappar synen, darrhänt och stubinen krymper avsevärt. Då behöver jag socker, helst i druvsocker- eller sockrig dricka-form. Kan jag inte få i mig det själv kan jag behöva assistans.
- Det är inte "bara" diabetes. Använd aldrig de två orden efter varandra. Visst, det finns de som har det värre. Men att jämföra olycka saknar mening. Det finns till och med de som hellre skulle tagit emot en cancerdiagnos - för cancer kan man bli kvitt ifrån.
- Ja, det är jobbigt att sticka sig. Hade jag kunnat välja skulle jag ha låtit bli, jag lovar. Det är inget jag gör som en rolig grej. Man får lära sig att acceptera läget.
- Det är inte "bara att ta en spruta, och så är det bra". ALLT spelar in. Humör, stress, mat, träning, hormoner, sjukdom. Det är mycket chansningar, många snedsteg, mycket jobbiga konsekvenser.
- Får jag högt blodsocker är det inte farligt för stunden - men går jag med det en längre tid riskerar jag en syraförgiftning som om vård uteblir kan leda till döden.

Och, VIKTIGAST:
Skulle jag svimma när jag är i närheten av dig, vill jag att du ringer en ambulans. Då har mitt blodsocker sjunkit så lågt att kroppen stänger av "onödiga" funktioner för att klara av att hålla blodsockret på en överlevnadsnivå, och jag blir därför medvetslös. Det ser nog läskigare ut för dig än det känns för mig, men det är viktigt att du vet hur du ska agera.
Det här kallas ett insulinkoma, och kan om sjukvård uteblir leda till döden. Ett öde som alldeles för många diabetiker har mött som direkt konsekvens av låg kunskapsnivå.
Du får INTE ge mig någon insulinspruta, eller börja knappa på min insulinpump. Insulin sänker blodsockret, och blir i en sådan här situation en ren avrättning. Det låter drastiskt men det är sant. Kunskap är i detta fall bokstavligt talat livsviktigt.

Mycket att ta in tycker du? Det tycker jag med, och då har jag ändå levt med min diabetes i dryga sex år nu. Det är ingen dans på rosor.

Som det ser ut i Sverige idag så är diabetes en sjukdom man tenderar att inte bry sig om - tills man själv drabbas. En sjukdom man inte vet något om - tills man är så illa tvungen.

Tro mig, jag vet. Jag visste ingenting alls innan jag drabbades, så jag klandrar dig verkligen inte. Men det hade hjälpt mig då om jag hade vetat mer - och det hade hjälpt mig nu om du visste mer. Och det kan mycket väl hjälpa dig också, för du vet inte när/om du eller någon i din närhet drabbas. Var förberedd, och var en god medmänniska. Gör samhället tryggare för oss sockersjuklingar. Visa oss att det inte är farligt att bo ensam, gå ut på krogen eller ut och resa. För skulle något hända så finns kunskapen. Den livsavgörande kunskapen.

Vi är riktiga champions, allihop. Diabeteshjältar. Vi bollar inte bara ett liv med jobb, hobbys, vänner, kärlek och träning som alla andra - utan dessutom en heltidssjukdom som jobbar aktivt för att sätta käppar i hjulen för oss. Ge er själva en klapp på axeln, njut av en lugn kväll i soffan eller köp er en massage. Unna er lyx lite då och då - för diabetesen kan vi aldrig ta semester ifrån.”

Text och bild Sofia Larsson-Stern - Diabetesia